Fördelen med att vakta någon annans hus är att man plötsligt kan hitta en fjärdedels överjordiskt god glasstårta i frysen. Den påföljande stora fördelen är att man sedan måste köpa en likadan överjordiskt god glasstårta och äta upp tre fjärdedelar av den för att kunna lämna huset i oförändrat skick. Finurligt.
Rast efter tre timmars skrivande med uppehåll för telefonsamtal och uppbyggande dagdrömmeri. Solen bränner över armar och bröstkorg, jag har burit fram stol och bord och bytt om till bikini. I trädgården står badmintonnätet uppställt tillsammans med fotbollsmålet och vattenspridaren. En duva flyger iväg med tung kropp och intensiva vingrörelser som avslöjar varje förflyttning, ansatsen, grenarna som skakar till och löven som filtrerar. Jag hinner se när den kämpar sig över buskarna in över grannens tomt och utom synhåll. På avstånd hörs en sågmaskin, gälla slag när hammaren möter spikhuvudet, de avslutande dånen när brädan tar emot. Svenskarnas aktiva sommarledighet, ljuset och värmen som skall tas tillvara på till varje pris. Tänker på dem jag inte hunnit med den senaste tiden, att jag ska höra av mig och föreslå att vi ses, fråga hur de har det. Har känt mig trött och har fortfarande ett behov över att komma ifatt mig själv, ladda om och få sortera.
Ljuvligt ändå. Solen. Gräset. Svetten som kryper ner mot midjan innan den torkas upp av en sval bris. Kanariefåglarna i sin stora bur, en humla som lämnar en vitklövers spretande krona för att besöka nästa.
De ringde och frågade om jag ville jobba extra i helgen. De ville jag ju absolut inte göra men glömde alldeles bort det när de nu frågade. Kan man använda sig av ångerrätt månne? Uppsägning av avtal om tjänst på distans utan någon dirket betänketid.
Tredje dagen som husvakt och jag har en hel cd-samling att gå igenom men ännu inte listat ut hur man använder stereon. Altanen är provad precis som kaffekokaren, vaniljyoghurten, pianot och spikmattan.
Tester kommer och går i bloggvärlden. Hittade ett hos Bert som jag tyckte om. Testet hittar du här och så här blev mitt resultat:
Din personlighetstyp:
Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare.
Jag kom in på min distanserade halvfartskurs på universitetet. Nu gäller det bara att gräva fram lite jäklar anamma och äkta motivation. Jag vill utbilda mig och jag tycker att det ska bli intressant och roligt, samtidigt som jag är mitt uppe i boken och är rädd att studierna ska ta all mental ork och att bokprojektet återigen ska bli liggande. Som det är nu har det fungerat bra att gå till jobbet och sedan komma hem och skriva. Att först studera och sedan skriva blir nog för mycket hjärngympa på en och samma dag. Eller inte. Kanske kan jag variera mig, en dag till studierna, en dag till att skriva, en dag till att jobba.
- Undrar om det går att plocka blåbär redan?
- Googla och kolla.
Tre minuter senare:
- Jo, men det ska nog finnas några.
Internet är ganska otroligt ändå.
Har tillbringat två veckor (mer eller mindre) i ett skärgårdshus tillsammans med Husmannens systers familj som alla pratar tyska, i stor mängd. Vistelsen har förfinat mina kunskaper i kortspelet UNO samt hur man ler och ser ut som man förstår och håller med medan man i själva verket tänker på annat.
Mamma och två av hennes vänner bestämde sig för att resa som rockstjärnor och bilade hit i trettiograders värme med KD* istället för AC och karta istället för GPS. Sedan hjälpte de mig att göra en mer realistisk festmeny, handla och tillaga allt. Jag brukar för det mesta undvika att fira min födelsedag och var ganska spänd över att behöva stå i centrum men dagen kunde inte ha blivit bättre! Folk strålade i kapp med vädret, åt, slappnade av och såg ut att trivas. Jag somnade med ett stort leende.
*korsdrag
Jag har så mycket att blogga om att jag liksom blir helt stum. Det blev en sån där semester där det känns skönt att få återgå till vardagen och vila upp sig lite.
Metaltown är ingen tävling. Metaltown är en musikfestival där det florerar många svarta t-shirts, tunga rytmer, glada människor och smutsiga papperstallrikar på marken. Men om Metaltown hade varit en tävling så hade Japan vunnit. Och storbildsteven.
Tredje dagen på utställningen idag och allt har gått bra förutom att vi oftast varit fler utställare än besökare. Vädret är strålande och ikväll är det dags för Metaltown!
- Jaha, du vill köpa den där tavlan...? Det var ett märkligt beslut, måste jag säga.
- Är den redan såld?
- Nej, men tycker du verkligen att den passar dig? Vore det inte bättre om du köpte den här istället?
- Eh, nej? Jag vill ha den där.
- Verkligen?
- Verkligen.
Mycket som krävs för att man ska kunna ha utställning:
S-krokar. Ståltråd. Fiskelina. Gästbok. Geringslåda. Chips. Lister. Hårfärg.
Har gått omkring och drabbats av oväntade salighetsattacker. Det har kommit över mig ute på gården medan solen lyser och kaffet står intill på parkbänken och svalnar, vid köksbordet när grannpojken är på besök och skrattar så att tårarna rinner, när jag tänker på allt vackert som jag har i mitt liv, min familj, vänner och bekanta, alla möjligheter jag har fått och min generösa Husman som envisas med att fortsätta älska mig utan avbrott. Jag kan bli så översvämmande tacksam över hur livet vände. Att det kan få kännas så bra.
Smält 100 gram guldnougat över ett vattenbad. Rör ner 3 äggulor, ett i taget, och 50 g hackade nötter, förslagsvis pistage eller jordnötter. Blanda med 3 deciliter välvispad grädde Låt stå i frysen i typ fyra timmar och låt tina en halvtimme innan servering. Mmm.
Inte alla jag känner kan ju komma till min utställning på grund av diverse världsliga omständigheter. Därför mailade jag den istället. Än så länge är det bara min mamma, min bror och min mormor som har förstått att de genast måste maila tillbaka och skriva: men ååå va fint.
Jösses.
Midsommarafton och min uppgift för dagen var att fotografera alla tavlor och göra bilderna klara för utskrift på måndag. Ett arbete som tog emot att utföra men som var roligt när jag väl kommit igång. På onsdag är det utställning och jag pendlar mellan pyrande nervositet, leda, stress, tvivel och en slags galen upprymdhet. Tänk ändå vad jag utsätter mig för alldeles frivilligt! Jag är väldigt stolt över mig själv.
Kvart i tolv och det har hunnit bli mörkt ute. Jag tänder ljuslyktorna i fönstret och lampan med det röda tyget, lägger kuddarna till rätta ovanpå madrassen, kopplar in musikhörlurarna i den bärbara datorn, öppnar dokumentet märkt del 4 och fortsätter skriva. En efterlängtad del av dagen, för det mesta.
När det blir ensamt att skriva så har jag dialoger med min inre coach:
- Gah!
- Vad?
- Jag blev tvärless på den här berättelsen.
- Det är sånt som händer när man umgås under en längre tid.
- Jag är verkligen inte på humör idag.
- Inte jag heller faktiskt.
- Men du är ju coach.
- Även coacher kan ha dåliga dagar.
- Jo jo, men ändå… det är ju ditt jobb att vara positiv.
- Så, berätta… varför blev du less?
- Blev bara det…. det känns dåligt och instängt och mörkt och banalt.
- Fast du vet att texten är bra egentligen.
- Jo, jag vet att texten är bra egentligen. Ibland vet jag det. Ibland glömmer jag.
- Det kanske är det där vi pratade om igår, att texten har blivit mer personligt än du hade tänkt dig och att du oroade dig för vad andra ska tycka.
- Fast jag skulle ju inte tänka så bestämde vi ju. Först ska jag skriva klart i lugn och ro och vara övertygad om att ingen annan än jag själv ska läsa vad jag har skrivit och sedan ta nya beslut efter det.
- Precis. Lite hederligt självbedrägeri. Du skriver för din egen och skull och inte för någon annans. Utmaningen är att slutföra. Det här är ju mer som ett pilotprojekt, en testkörning kan man säga, ingenting seriöst.
- Ändå kan jag inte låta bli att sitta och räkna sidor ibland, fundera på om det är tillräckligt långt för att vara en bok.
- Det kan du väl roa dig med, någon gång då och då. Det får bara inte bli en vana.
- Igår hade jag ett återfall och satt och gjorde låtsasintervjuer.
- Aj då.
- Det var ett teveprogram som envisades med att ställa en massa frågor om boken var självbiografisk eller inte. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Att vara ärlig kan vara ganska krångligt.
- Du är väldigt analytisk.
- Överanalytisk menar du.
- Det sa jag inte.
- Men du tänkte. Du är verkligen inte på humör idag. Som coach är det ju meningen att du ska peppa mig!
- Jag tror att jag steg upp för tidigt.
- Jag också.
- Så, tillbaka till ditt problem. Du säger att du är trött på berättelsen.
- Fast det är nog inte sant. Jag är nog bara trött rent allmänt.
- Jaha ja.
- Och lite på berättelsen. Att skriva början är enklare, då är det inte lika mycket att ta hänsyn till. Nu måste jag tänka på om den scenen kan komma före den scenen och om man redan har berättat om en grej och måste följa upp det eller om man har fem scener på rad som handlar om samma person och jada jada.
- Låt det ta tid. Det är ju det här det handlar om, att komponera och klura. Jag föreslår att du skriver en timme till idag och sedan kan du lägga dig och läsa ett tag, kanske sova lite, du verkar behöva det.
- Tack detsamma.
För några nätter sedan drömde jag om massmord igen. Jag gör det ibland och det är lika obehagligt varje gång. En utstuderat grym utrensning av människor, den här gången på Liseberg. Jag överlevde. I natt drömde jag om en ny sport. Ko-hoppning. En mycket mildare dröm i sin framtoning.
På menyn:
Plastinbakad vegetarisk lasagne toppat med ett rejält fastlimmat kastrullock. Aningen hårdsmält men annars helt ok.
Fick tag på två biljetter till Göteborgsoperan och Romeo och Julia. En lättillgänglig musikal med hopplock av symfonisk musik, opera, musikal, pop- och rock - ett riktigt tjockt lager romantik, mäktig operakör och avancerad ljussättning. Hemma igen kunde vi sätta oss vid dukat bord. I en ovanligt tidsoptimistisk anda hade vi tidigare på eftermiddagen hunnit med att handla, diska, laga mat och duscha, det vara bara själva ätandet vi fick klara oss utan.
En styck röst till Gudrun från Margit med kärlek.
Lite oväntat men så fick det bli.
Och i soffan filosoferar Husmannen:
- Konstigt att det är så många Sverigedemokrater i just Skåne. Skåne som knappt ens tillhör Sverige...
- Fereshtes man tvättar golvet, dammsuger och hämtar henne från jobbet varje dag. Och så är det hemma hos Jenny också. Han får dammsuga. Hon ligger i sängen.
- Och du har en pojkvän som både sitter framför datorn och ligger i sängen.
- Fereshtes man tvättar hennes fötter också när hon kommer hem från jobbet...
- Vad är det du vill säga, att du vill tvätta mina fötter när jag kommer hem?
- Absolut inte.
- Ingen jämställdhet här?
- Nej just det.
- Bara jämställdhet kvinnor mellan.
- Just så.
Egentligen har det redan hänt, ni har bara inte hunnit märka något ännu. Jag har tagit en slags bloggpaus. En mental paus som innebär att jag inte tänker bli stressad om det faller sig så att jag inte bloggar på flera veckor. Nu har det inte fallit sig så ännu, men det kanske det gör och då är det ju lika bra att förvarna er. Oui?
Anledningen är att jag har börjat skriva liksom på riktigt. En fas som kanske går över eller fortsätter men som i vilket fall är väldigt rolig. Det går inte att ägna sig åt skrivandet med en massa andra aktiviteter så jag har slutat med syjuntan, alla vänner, betala räkningar och att skicka in blanketter till Arbetsförmedlingen (skoja), men tänker fortsätta med skrivkollektivet, träningen och Husmannen. Bloggandet får ske på en ännu mer sporadisk och lättsam basis.
I övrigt så tycker jag fortfarande om att läsa andras bloggar och jag tycker också om min egen blogg. Jag tycker om att sitta och stirra på den på ett väldigt narcissistiskt sätt. Jag tycker också om alla mina underbara läsare.
Bästa kusinen har skickat ljudklipp från det att hon och jag var småflickor och skulle spela in skönsånger för att kunna skicka till kusinens farmor. Det börjar helt ordentligt men spårar snabbt ur med konstiga bellmanhistorier om avhuggna snoppar (en rabiat feminist i vardande?):
- Det var, va heter're, Bellman som grävde ner sig i jorden... i en tants trädgårds jord och så målade han den (snoppen) grön och då kom hon och vattna den... sen målade han den röd och då kom hon och vattna den... sen målade han den vit och då kom hon vattna den... och så målade han den (lång viskande överläggning kusiner emellan) orange och då kom hon och sa åh, min blomma har vissnat och så klippte hon av den!
Jag tycker det är skönt att mitt sinne för humor har utvecklats sedan fyra års åldern. Mer synd är det att jag har förlorat min sköna luledialekt och min och kusinens förmåga att prata och tänka helt unisont.
