Metaltown är ingen tävling. Metaltown är en musikfestival där det florerar många svarta t-shirts, tunga rytmer, glada människor och smutsiga papperstallrikar på marken. Men om Metaltown hade varit en tävling så hade Japan vunnit. Och storbildsteven.
- Jaha, du vill köpa den där tavlan...? Det var ett märkligt beslut, måste jag säga.
- Är den redan såld?
- Nej, men tycker du verkligen att den passar dig? Vore det inte bättre om du köpte den här istället?
- Eh, nej? Jag vill ha den där.
- Verkligen?
- Verkligen.
Mycket som krävs för att man ska kunna ha utställning:
S-krokar. Ståltråd. Fiskelina. Gästbok. Geringslåda. Chips. Lister. Hårfärg.
Har gått omkring och drabbats av oväntade salighetsattacker. Det har kommit över mig ute på gården medan solen lyser och kaffet står intill på parkbänken och svalnar, vid köksbordet när grannpojken är på besök och skrattar så att tårarna rinner, när jag tänker på allt vackert som jag har i mitt liv, min familj, vänner och bekanta, alla möjligheter jag har fått och min generösa Husman som envisas med att fortsätta älska mig utan avbrott. Jag kan bli så översvämmande tacksam över hur livet vände. Att det kan få kännas så bra.
Smält 100 gram guldnougat över ett vattenbad. Rör ner 3 äggulor, ett i taget, och 50 g hackade nötter, förslagsvis pistage eller jordnötter. Blanda med 3 deciliter välvispad grädde Låt stå i frysen i typ fyra timmar och låt tina en halvtimme innan servering. Mmm.
Inte alla jag känner kan ju komma till min utställning på grund av diverse världsliga omständigheter. Därför mailade jag den istället. Än så länge är det bara min mamma, min bror och min mormor som har förstått att de genast måste maila tillbaka och skriva: men ååå va fint.
Jösses.
Midsommarafton och min uppgift för dagen var att fotografera alla tavlor och göra bilderna klara för utskrift på måndag. Ett arbete som tog emot att utföra men som var roligt när jag väl kommit igång. På onsdag är det utställning och jag pendlar mellan pyrande nervositet, leda, stress, tvivel och en slags galen upprymdhet. Tänk ändå vad jag utsätter mig för alldeles frivilligt! Jag är väldigt stolt över mig själv.
Kvart i tolv och det har hunnit bli mörkt ute. Jag tänder ljuslyktorna i fönstret och lampan med det röda tyget, lägger kuddarna till rätta ovanpå madrassen, kopplar in musikhörlurarna i den bärbara datorn, öppnar dokumentet märkt del 4 och fortsätter skriva. En efterlängtad del av dagen, för det mesta.
När det blir ensamt att skriva så har jag dialoger med min inre coach:
- Gah!
- Vad?
- Jag blev tvärless på den här berättelsen.
- Det är sånt som händer när man umgås under en längre tid.
- Jag är verkligen inte på humör idag.
- Inte jag heller faktiskt.
- Men du är ju coach.
- Även coacher kan ha dåliga dagar.
- Jo jo, men ändå… det är ju ditt jobb att vara positiv.
- Så, berätta… varför blev du less?
- Blev bara det…. det känns dåligt och instängt och mörkt och banalt.
- Fast du vet att texten är bra egentligen.
- Jo, jag vet att texten är bra egentligen. Ibland vet jag det. Ibland glömmer jag.
- Det kanske är det där vi pratade om igår, att texten har blivit mer personligt än du hade tänkt dig och att du oroade dig för vad andra ska tycka.
- Fast jag skulle ju inte tänka så bestämde vi ju. Först ska jag skriva klart i lugn och ro och vara övertygad om att ingen annan än jag själv ska läsa vad jag har skrivit och sedan ta nya beslut efter det.
- Precis. Lite hederligt självbedrägeri. Du skriver för din egen och skull och inte för någon annans. Utmaningen är att slutföra. Det här är ju mer som ett pilotprojekt, en testkörning kan man säga, ingenting seriöst.
- Ändå kan jag inte låta bli att sitta och räkna sidor ibland, fundera på om det är tillräckligt långt för att vara en bok.
- Det kan du väl roa dig med, någon gång då och då. Det får bara inte bli en vana.
- Igår hade jag ett återfall och satt och gjorde låtsasintervjuer.
- Aj då.
- Det var ett teveprogram som envisades med att ställa en massa frågor om boken var självbiografisk eller inte. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Att vara ärlig kan vara ganska krångligt.
- Du är väldigt analytisk.
- Överanalytisk menar du.
- Det sa jag inte.
- Men du tänkte. Du är verkligen inte på humör idag. Som coach är det ju meningen att du ska peppa mig!
- Jag tror att jag steg upp för tidigt.
- Jag också.
- Så, tillbaka till ditt problem. Du säger att du är trött på berättelsen.
- Fast det är nog inte sant. Jag är nog bara trött rent allmänt.
- Jaha ja.
- Och lite på berättelsen. Att skriva början är enklare, då är det inte lika mycket att ta hänsyn till. Nu måste jag tänka på om den scenen kan komma före den scenen och om man redan har berättat om en grej och måste följa upp det eller om man har fem scener på rad som handlar om samma person och jada jada.
- Låt det ta tid. Det är ju det här det handlar om, att komponera och klura. Jag föreslår att du skriver en timme till idag och sedan kan du lägga dig och läsa ett tag, kanske sova lite, du verkar behöva det.
- Tack detsamma.
För några nätter sedan drömde jag om massmord igen. Jag gör det ibland och det är lika obehagligt varje gång. En utstuderat grym utrensning av människor, den här gången på Liseberg. Jag överlevde. I natt drömde jag om en ny sport. Ko-hoppning. En mycket mildare dröm i sin framtoning.
På menyn:
Plastinbakad vegetarisk lasagne toppat med ett rejält fastlimmat kastrullock. Aningen hårdsmält men annars helt ok.
Fick tag på två biljetter till Göteborgsoperan och Romeo och Julia. En lättillgänglig musikal med hopplock av symfonisk musik, opera, musikal, pop- och rock - ett riktigt tjockt lager romantik, mäktig operakör och avancerad ljussättning. Hemma igen kunde vi sätta oss vid dukat bord. I en ovanligt tidsoptimistisk anda hade vi tidigare på eftermiddagen hunnit med att handla, diska, laga mat och duscha, det vara bara själva ätandet vi fick klara oss utan.
