Ära vare Husmannen i höjden

Upptäckte precis att de senaste åtta inläggen (nio med detta) nämner Husmannen på ett eller annat sätt. Väldigt genant. Som om jag vore någon slags tjatig fanatiker. Husmanist. Ska genast börja variera mig.

Snoriga söndagen

En lågmäld helgdag med mest inre aktivitet. Vi hostar i varsitt soffhörn, kastar rullen med toapapper mellan oss och Husmannen vårdar vår relation genom att förtjust tala om hur fin jag är ungefär var tredje minut. Jag lider inte nämnvärt.

Det timfälliga mörkret

Earth Hour idag. Jag och Husmannen tänkte nog försöka masa oss ut för att irra omkring i mörkret så glöm inte att släcka lamporna och allt annat onödigt påslaget klockan halv nio.

Dubbel ohälsa

Det här med förkylningar börjar bli en väl inarbetad vana. Den här gången är Husmannen också sjuk vilket gör det hela mycket mysigare.

Konsten att döpa sin pojkvän

Lite roligt att folk i min närhet kallar Husmannen för Husmannen och inte använder hans riktiga namn. Hade jag vetat det hade jag förmodligen döpt honom till något helt annat.

På plussidan

Livet går lite upp och ner känns det som. I måndags rann tårarna på grund av att jag var trött och ganska förbannad. På tisdagen tog jag itu med ett och annat och genast kändes det lite bättre. Idag köpte jag med mig bröd från caféet runt hörnet, dröjde kvar på en parkbänk och värmde ansiktet i solen medan jag telefontrakasserade både mor och bror.
Väl hemma upptäckte jag att det är arbetsförmedlingen som ska kontakta mig och inte tvärt om. Aha. I inkorgen väntade tolv nya mail där det bland annat står att jag är ett proffs, att jag har ett stort hjärta och så lite allmän värmande omsorg. Jodå. Och så har Husmannen kommit tillbaka från Tyskland igen.

Var sak på sin plats

Jag tog cykeln till jobbet. Husmannen skulle ta bussen till Tyskland. När jag kommer hem hittar jag en norsk tvåhundralapp i pappersinsamlingen. Den ekonomiska krisen har tydligen inte drabbat honom ännu.

...

Social energi

Det finns en oerhört trevlig och kvick kassör som jobbar i matbutiken runt hörnet. Jag undrar om det gör att jag kommer handla där oftare eller mer sällan.

"Tyvärr älskling, köpte ingen mjölk idag. Kände mig inte tillräckligt spirituell."

Tacka vet jag kyliga grönsaksdiskar, sterila mejerigångar och neutrala ansikten som säger hej - var det bra så - trehundrafemtiotreochnittio - kvitto? Inte någon som glatt berättar om den missade tvättiden och omaka strumpor.

Arbetsförmedlingen made me do it

Det finns saker som jag absolut inte vill göra. Saker som jag gärna skjuter upp eller försöker ersätta med andra halvtråkiga saker som i förhållande till de nya förutsättningarna plötsligt känns helt överkomliga...

Igår vek jag kläder, skruvade upp klädhängaren i hallen, bakade bröd och nougatkakor.
- Jaså, du har en massa andra saker som du borde göra egentligen, sa min klarsynta pojkvän (ä.k Husmannen) när han kom hem.

Idag provade jag gympaskor, (tyvärr fanns de bara i rött eller med stora sciencefictionaktiga knappar på sidan), köpte present till svärmor som fyller jämnt, svor över dammsugaren, (för att den ska fungera måste man gå superlångsamt och gravt krumbuktad och vinkla själva dammsugarmunstycket och även stanna efter varannan meter för att handgripligen pilla in dammet), gå ut med all källsortering och kompost, ringa Sensus, ComHem, Telia och Länsförsäkringar. Och all denna möda på grund av en ny handlingsplan som ska formuleras. Jag tycker arbetsförmedlingen har lyckats bra med att sysselsätta mig.

Ohälsa 2

Den skavande golfbollen i halsen är tillbaka. Ta da. Är frisk i övrigt men det gör ont när jag ska svälja. Arbetsallergi kan jag nog tyvärr utesluta eftersom jag inte har jobbat på några dagar. Bubblare på listan är: halsfluss, halsböld, psykosamtiska besvär, hypokondri eller cancer.
Edit: Eller dysfagi.

På Öijerska

FORTFARANDE

stengolvet
har ätit av honom
och inte slutat
han är bara skinn och ben
men andas fortfarande
och genom fönstergluggens galler
strömmar ljus
dammkornen myllrar i solstrålarna
han rör vid dom
flyttar dom till sitt bröst
som ett stränginstrument
och trevar med fingrarna
slår an en klang
och en till
innan han ställer ifrån sig ljuset
lutar det mot väggen och sitter kvar
stirrar rakt fram

Dikt av Bruno K. Öijer

Husmannen visar prov på sin klokskap

- Är det finare med så här lite kortare hår eller så som jag hade förut?
- Det går inte att svara rätt på den frågan.

Ett klick för skogen

Shoppade några träd idag.
Gör det ni också eller gå i alla fall in och klicka innan tiden löper ut den 19 mars.

Att bli klippt

Fick ett infall och gick och klippte mig på en sån där lokal frisersalong med fyndigt namn. Tänkte att det vore ju bra med en salong i ens direkta närhet och så var det drop-in och mitt hår började bli svårkammat.

Inne i salongen var det tomt. Frisörskan satt framför datorn och det var med stor motvilja som hon vände sig mot mig med ett: Ja?
- Jag skulle vilja klippa mig.
- Bra.
Hon gjorde en svepande rörelse med handen.
- Kan man betala med kort, frågade jag.
- Bara kontant, sa hon.
- Vad kostar det?
- Hundrasjuttio.
- Men där ute stod det...
- Nu hundrasjuttio. Bra?
- Bra, sa jag och visade hur jag ville ha det klippt.
- Två centimeter kortare? frågade hon.
- Lite mer kanske, det var några månader sedan.
- Tre centimeter? Bra?
- Bra.
Klippningen var över på tio minuter och minst en decimeter försvann.
- Bra?
- Bra.

En upplevelse så gott som någon. Förmodligen har jag varit och klippt mig hos någon obskyr maffia som använder salongen som täckmantel. Sökandet efter Den Rätta Frisören går vidare.

Får jag be om största möjliga....

Steg upp tidigt igår för att cykla till jobbet. Vattnet droppade från träden efter en regnskur, fåglarna pladdrade på lite försynt och i övrigt var det så där behagligt tyst. Lördag och knappt några bilar, bara ljudet av min egna cykeldäck och trafikljusens tickande. Att bo i en större stad gör att man inte hinner märka hur mycket man kan sakna tystnaden och lugnet.

Metaltown igen?

Efter förra årets Metaltown bestämde jag mig för att det inte var något för mig. Det var kallt, alldeles för mycket metal, för många som knuffades och trist när man som jag inte ser så mycket mer än axlarna på den skinnklädda mannen framför mig.

Men med band som Slipknot, Disturbed, Dir en grey och Mustasch så kanske ändå...

En stor nackdel är att jag inte dricker längre. En festival är gjord så att man nästan behöver det där varma ruset för att inte lägga märke till hur toaletten ser ut egentligen och som gör det så mycket enklare att knuffa tillbaka när man oombedd fått en armbåge rakt i plexus solaris. Ett rus som gör att man kan prata med alla, lyssna på ingen och lägga sig och sova på en liten gräsmatta om intrycken skulle bli för många. Men men. Starkvaror blir det icke men kanske ett par platåskor med matchande stödstrumpor.

Nästan genomfrisk

Vaknade, tog med mig kudde och täcke, svängde vänster i hallen och ramlade ner i soffan istället. En ledig dag med bara en liten uns förkylningsrest kvar i kroppen. Jag hostade lite prövande, åt sedan frukost och satte mig vid datorn för att skriva. Två timmar senare tog jag en blåsig promenad, handlade päronsaft, ägg och halloumi, skruvade upp gardinstänger och en skrivbordslampa. Imorgon ska jag jobba igen. Får förkylningen ny fart av det så blir jag besviken.

Att skriva boken

Har följt råden i "Skriv boken!" de senaste veckorna och skrivit så gott som dagligen och tagit del av Johanna Wistrands tips och förslag på hur man kan närma sig skrivandet och hålla kvar ångan även när det tar emot.

Just nu sitter jag och stuvar om bland scenerna och försöker hitta en vettig grundstruktur. Det är en rolig fas där timmarna har en tendens att försvinna. Jag dras med och blir berörd av mina karaktärer, gråter för deras skull, ler överseende och undrar vilka fler hemligheter de har som jag inte vet om.

Det svåra med att skriva är att komma ihåg att fortsätta skriva även när det är tråkigt. Jag brukar ha mina skrivarfaser som sedan tar slut och så startar de om efter några månader och då måste jag på nytt sätta mig in i texten och skapa en känsla för berättelsen. Med alldeles för långa uppehåll är jag inte längre samma människa och då har texten tappat sin mening.

Efter de här veckorna har jag lärt mig se fram emot min tid framför datorn, att sänka kraven på mig själv och att hellre skriva kort och dåligt än att inte skriva alls, att planera skrivandet, ha tålamod och aktivt söka inspiration. Min nästa utmaning blir att så småningom lyckas komma till ett avslut där texten känns färdig.

Hm-kassan

Med a-kassan verkar som om de faktiskt tänker ge mig lite pengar. Det känns inte alls bra. Hade förväntat mig minst tre brev som först uppmanar mig att omgående styrka mina uppgifter.

Måndag

Cyklade i fallande snöslask till ett morgonmöte med mina forna kollegor. I vanlig ordning kom de en halvtimme sent och i vanlig ordning hade jag glömt att det var så det gick till. Därefter ägnade de sig ganska uteslutande åt att namndroppa fotbollsspelare aktiva anno 1964. Gäsp.

Efter att ha bytt en klarblå espressokokare mot en silvrig cyklade jag hem i fallande snöslask och lade mig genast på soffan för att låta min krassliga lekamen återhämta sig.

Planen för dagen var att skriva men först blev jag tvungen att se på kommissarie Lynley och Dr. Phil (jodå), äta lunch och sedan göra alla måsten som att lämna återbud till skulptören och ta reda på varför TV1000 och Canal Plus inte längre trivs i vår teve och att SJ tänker behåller halva biljettpriset om jag avbokar Grövelsjöresan.