Enligt sanitetsmaskinsdemonstratören* som var hemma hos oss igår kan man dö om man äter en tesked sängkvalsterbajs. Jag ville ändå inte köpa hans maskin utan sparar de fyrtiotusen kronorna till något roligare.
Efter demonstrationen ringde företaget upp och frågade vad jag var mest imponerad av. Spontant ville jag svara de aromatiska oljorna, men la band på mig och sa att jag tyckte om själva vattendelen.
*finare ord för dammsugsförsäljare
Och jag närmar mig ålderdomen med stormsteg. Nu har jag skaffat abonnemang på Konserthuset och igår var jag hela 45 minuter tidig till föreläsningen.
Veckans uppiggningsförsök har fungerat bra. Jag har gjort allt som jag planerat förutom att elda.
Det blev bio och ett samtal om kopplingen mellan buddism och kognitiv terapi. I samma veva blev jag påmind om att livet är föränderligt och att ingenting är konstant. (För mig är det en befriande tanke som gör det lättare för mig att uppskatta det jag har och att kunna acceptera förändringar.) Veckan fortsatte med en middagsgäst som jag liksom vill ge allt vackert här i världen. Sen var det träning och arbete och blanketter och registrering på studentkåren. Jag lånade en bok på norska och bestämde mig till sist för att ta en paus från mitt prestigefyllda extraarbete. Ett svårt men förhoppningsvis bra beslut. Igår började skolan med en meterlång litteraturlista och en lektor som talade insiktsfullt om människans inre strävan efter konsensus istället för konflikt.
Under veckan som kommer ska jag gå på bio, få besök, träna, jobba, skriva, städa, bli student, shoppa, elda, organisera och få sängleverans. Tänkte att det kan vara en bra taktik att mota håglösheten i grind med hjälp av aktiviteter. Fungerar inte detta ska jag ta Ömalms råd på allvar och börja golfa.
Stadsvandring med Husmannen.
Simpsons.
Sömn.
Solig pratstund med C.
Skön musik.
Skrivflyt.
Glassss.
Sedan i måndags har jag varit ledig och lagt pussel och zappat några timmar för mycket mellan tevekanalerna. Det har inte direkt hjälpt mot den här håglösheten som gjort sig hemmastad i mig. Igår bestämde jag mig för att vädra i tankarna. Jag la ut en filt på gården och blundade mot solen medan jag lyssnade på gamla avsnitt av sommarpratarna i P1 och skrev listor på vad som skulle göra mig glad igen.
Har haft en konflikt som har legat över mig i flera dagar och lämnat avtryck. Har försökt att arbeta men utan att riktigt kunna koncentrera mig några längre perioder. I de korta pauserna dyker ledsamheten upp som något trött och ömt. Ingenting här i livet är konstant och motgångar hör också till, obekväma dagar när ingenting känns roligt. Sen gäller det att inte fastna. Tips på hur man gör sig glad igen?
Lampan över diskbänken står tänd bakom ryggen och disken håller på att torka i stället. Jag provar hur det är att sitta i köket och skriva. Fönstren ut mot gården står på vid gavel och hade det inte varit för sockerkakan som samtidigt håller på att gräddas i ugnen hade det kanske blivit för svalt. Radion spelar drivande klassisk musik medan vinden friskar i och långsamt föser gardinerna inåt rummet. Jag har en känsla av undantag, av att vara i någon annans liv. Fiolstråkarna studsar ilsket över strängarna, en mjuk oboe bryter av medan pianospelet förflyttar sig från det låga registret till det ljusa.
På ett födelsedagskalas jag var på nyligen berättade jag för ett äldre par att jag skriver. Att jag jobbade på en bok sedan februari och att jag trodde mig ha kommit en bra bit med texten.
De skrattade och sa att jag skulle räkna med att det tar minst två, tre år att få något färdigt. Två, tre år, en inte alls orimlig eller främmande tanke men just nu går det segt att skriva och jag funderar på hur jag ska lyckas bibehålla tron på sig själv och det jag skriver så länge? Hur klarar man att stå emot alla förväntningar som långsamt byggs upp parallellt med att berättelsen tar form?
Drömmer om att Husmannen försöker strypa mig, att jag har börjat snusa igen och att jag blir attackerad av ettriga rådjur.
Ja, ni fattar.
Som alltid blev det sol efter regn och sedan blev det regn efter sol och sedan blev det molnigt. Känns som om jag skulle behöva stå och långkoka, puttra på för mig själv med locket på i några månader. Gick hem tidigare från jobbet med stressade axlar och oroligt inre. Hösten närmar sig och jag behöver ta en del beslut om vart jag ska lägga min energi och vilka aktiviteter jag måste välja bort.
Nu ska jag gå och se på Top Model 3, Projekt runway eller något annat hiskligt. prata med kusinen i rekordlånga sex timmar.
Drar upp persiennerna och kan konstatera att asfalten är svart idag igen och himlen jämngrå. Ligger kvar i sängen någon timme extra, lyssnar på bilarna som då och då kör förbi utanför sovrumsfönstret och grannen med hunden som hostar, vänder sida i boken och löser sedan sudoku tills jag somnar om. Stiger upp för att koka kaffe och hinner skriva en timme innan det är dags att gå och jobba.
