torsdag 20 augusti 2009

Kvällssidor

Lampan över diskbänken står tänd bakom ryggen och disken håller på att torka i stället. Jag provar hur det är att sitta i köket och skriva. Fönstren ut mot gården står på vid gavel och hade det inte varit för sockerkakan som samtidigt håller på att gräddas i ugnen hade det kanske blivit för svalt. Radion spelar drivande klassisk musik medan vinden friskar i och långsamt föser gardinerna inåt rummet. Jag har en känsla av undantag, av att vara i någon annans liv. Fiolstråkarna studsar ilsket över strängarna, en mjuk oboe bryter av medan pianospelet förflyttar sig från det låga registret till det ljusa.

På ett födelsedagskalas jag var på nyligen berättade jag för ett äldre par att jag skriver. Att jag jobbade på en bok sedan februari och att jag trodde mig ha kommit en bra bit med texten.
De skrattade och sa att jag skulle räkna med att det tar minst två, tre år att få något färdigt. Två, tre år, en inte alls orimlig eller främmande tanke men just nu går det segt att skriva och jag funderar på hur jag ska lyckas bibehålla tron på sig själv och det jag skriver så länge? Hur klarar man att stå emot alla förväntningar som långsamt byggs upp parallellt med att berättelsen tar form?

2 kommentarer:

Em. sa...

Jag har en vän som skrivit i tre år och kommit halva vägen...

Martina sa...

Hahaha, tack för den du :) Jösses, sex år! Det innebär att jag själv bara befinner mig i embryostadiet :)