Avsked

Folk försvinner och dör ifrån en, ibland har de funnits nära, ibland på längre håll. Förra veckan fick jag beskedet att en gammal arbetskamrat har tagit livet av sig. En äldre man med kolonilott, kammen i bakfickan och ett stort och vänligt, men oroligt, hjärta. På morgnarna var han alltid först på plats, hälsade mig godmorgon med en kopp nybryggt kaffe innan han satte sig för att ringa de sedvanliga samtalen. Till frisören på andra sidan gatan. Vännerna. Att han valde att ta sitt liv gör resten av oss på något sätt så delaktiga. Det finns en så hjärtskärande ensamhet i detta som gör det svårt att acceptera. Vart var vi alla?