Mininovell

Knuten. Hur ska hon beskriva den? Som en glasbehållare full med luft, fylld med ett tryck. Som ett förhärdat väsen med en sval hinna, som något som borde smälta men som inte gör det. Som lever kvar som ett tillstånd, som något pressande och syrekrävande.

- Du förstår det ändå inte.

Anders sitter vid köksbordet och stirrar på henne. Hon kan känna det. Att han stirrar, så där med blicken alldeles hård. Utan att blinka.

- Se inte på mig så där.

- Hur ska jag se på dig då? Vad är det som händer med dig?

- Det har jag redan sagt.

- Att du är rädd.

- Ja.

- Bara så där. En vacker dag så blir du rädd och så kan vi inte längre prata med varandra. Är det så? Var det så det gick till?

Anders som skakar på huvudet. Som vilar munnen mot knogarna och ser ut genom fönstret. Hon själv som vilar knogarna mot marmorn i köksbänken. Vilar dem och trycker, allt vad hon kan för att fördela spänningarna inuti. När han går ut ur rummet ska hon slå in i väggen. När han är tillräckligt långt bort ska hon slå någon del av sin kropp mot något som tar emot och ger tillbaka.

Men Anders lämnar inte rummet. Han sitter kvar. Det blir hon som går. Hon som sätter sig i vardagsrummet medan det skymmer därute.

Anders på sin köksstol.

Hon längst ut på soffkanten. Medan det skymmer. Medan det knäpper i väggarna och hon sitter kvar eftersom det är det enda sätt hon kan stå ut.

När han till slut reser sig verkar han vara stel i kroppen. Hon vet inte om han ser henne, om han känner hennes närvaro, hennes torra ögon som följer rörelsen han gör genom det nu mörka köket och grönsakerna som ligger hackade på skärbrädan. Hon vet inte om han hör när hon slår med knogarna rakt in i det stumma badrumskaklet.