Lätt i humöret

En söt släkting, modell äldre, ringde.

Efter tre minuters inledning:

Hon: Jo, men jag ska väl inte störa, tänkte bara ringa och se hur ni har det.

Vet inte om detta att inte våga prata längre än tre minuter faktiskt beror på rädslan att störa eller att det ska kosta för mycket att ringa till andra sidan Svea rike... som det ju gjorde... en gång i tiden.

Jag: Vi har det bra, men hur är det själv? Bättre med knäna?

Hon: Nu är det benet som tjorvar.

Jag: Har du ont?

Hon: Nej då, det är ingen smärta eller så, utan det är mer som... Det kanske är sen jag ramlade.

Jag: Sitter det i höften?

Hon: Mer som i benet.

Jag: På det viset.


Hon: Och blodsockret hade inte blivit värre. I alla fall. Men blodtrycket var ju högt när jag var och kolla.

Jag: Oj då, har du haft det förut eller är det något nytt?

Hon: Högt blodtryck har jag haft sen jag var trettiotvå. Sen är det nått fel med njurarna och nästa vecka ska
jag till tandläkaren och så har jag varit hos fotdoktorn och ingenting var då bra och bättre blir det nog aldrig.

Jag: Så ska du inte tänka. Man får vara glad över det som fungerar.

Hon: Det är då det jag brukar säga, att det är tur att jag är en sån som är lätt i humöret och inte fokuserar på det som är negativt. Jag är inte den som går och grubblar över små skavanker.


*