Ketchupeffekt

Ibland är jag duktig och städar och sen blir jag alltid lika milt förvånat när det måste göras igen, efter bara någon dag. Samma sak med andra aningen obehagliga saker som envisas med att fortsätta dyka upp och samlas på hög.

Idag var dagen när det inte längre gick att komma med undanflykter.

För att värma upp så dammsög jag och diskade. Efter det ville jag väldigt gärna sätta mig och läsa lite, men nej, istället fick jag fundera på om jag verkligen kunde kasta alla femtioöringar som tydligen inte längre var värda något (att kasta pengar, kläder och böcker känns alltid märkligt) och övertala mig själv om att gamla olästa nummer av Ordfront bara är ett ständigt gnagande dåligt samvete och inte ett realistiskt uppdrag.

Med rent och fint omkring mig så var klockan tolv och jag kunde passa på och ringa lägenhetskillen medan han var på lunch, (min sociala fobi light föredrar av någon anledning att prata med telefonsvarare). Upprymd över mina framgångar passade jag på att ringa telia och väntade tåligt medan de 83 andra som var före i kön presenterade sina ärenden. När det var avklarat fyndade jag en tågresa till Grövelsjö, betalde räkningar, gick till affären, postade adressändringspapprerna, handlade dammsugspåsar, lagade inbakad kassler, blev berörd av presidenttalet och lyckades ge bort en ljusgrej till middagsgästen.

Ah!