Tanterna och jag

Jag har en turkosrosa väninna med vitt hår. Igår diskuterade vi fördomar. På hennes skola hade de gjort en övning, skrivit: fotbollssupportrar, ungdomar, vegetarianer, pensionärer. Rannsakat sitt inre och gjort listor över vilka fördomar de hade.

Listan under rubriken "pensionärer" blev längst.

Själv har jag svårt för pensionärer. Generellt. De där med högt lockligt hår, stora örhängen och tjocka nylonstrumpor. Herrar med beige midjekort jacka, putsade oanvända bilar, stålkammen i bakfickan och en oändlig ström av självgoda historier.

Min antipati består kanske främst i att jag förvandlas till något slags nickande skal som plötsligt töms på all personlighet. Som låter sig nypas i kinden, som artigt lyssnar på samma historia hundratals gånger, som inte säger: Nä, men vänta lite nu, när Allan/Sonja/Gösta/Majvor häver ur sig något rasistiskt.

En del äldre blir som små rebeller, börjar tränga sig före i kön, kritiserar högljutt och nära inpå, orkar inte längre bry sig om någon ser att de snörper på munnen... om andra blir arga över att de står och diskuterar strunt i toakön och inte låter någon annan gå före så att sådana som jag inte hinner kissa under konsertpausen, (ja, jag är fortfarande bitter för det).

Kanske var ångvältstanterna en gång i tiden själva överdrivet artiga och känner att de måste kompensera. Att de har fått nog.

Goa tanter finns ju också. Sagotanter med mjuk-mjuka händer och gott kaffe i lövtunna koppar. Tanterna som lägger pussel tillsammans med katten. Tanter som tyvärr inte syns lika tydligt.


*