Jag och min coach

När det blir ensamt att skriva så har jag dialoger med min inre coach:

- Gah!
- Vad?
- Jag blev tvärless på den här berättelsen.
- Det är sånt som händer när man umgås under en längre tid.
- Jag är verkligen inte på humör idag.
- Inte jag heller faktiskt.
- Men du är ju coach.
- Även coacher kan ha dåliga dagar.
- Jo jo, men ändå… det är ju ditt jobb att vara positiv.
- Så, berätta… varför blev du less?
- Blev bara det…. det känns dåligt och instängt och mörkt och banalt.
- Fast du vet att texten är bra egentligen.
- Jo, jag vet att texten är bra egentligen. Ibland vet jag det. Ibland glömmer jag.
- Det kanske är det där vi pratade om igår, att texten har blivit mer personligt än du hade tänkt dig och att du oroade dig för vad andra ska tycka.
- Fast jag skulle ju inte tänka så bestämde vi ju. Först ska jag skriva klart i lugn och ro och vara övertygad om att ingen annan än jag själv ska läsa vad jag har skrivit och sedan ta nya beslut efter det.
- Precis. Lite hederligt självbedrägeri. Du skriver för din egen och skull och inte för någon annans. Utmaningen är att slutföra. Det här är ju mer som ett pilotprojekt, en testkörning kan man säga, ingenting seriöst.
- Ändå kan jag inte låta bli att sitta och räkna sidor ibland, fundera på om det är tillräckligt långt för att vara en bok.
- Det kan du väl roa dig med, någon gång då och då. Det får bara inte bli en vana.
- Igår hade jag ett återfall och satt och gjorde låtsasintervjuer.
- Aj då.
- Det var ett teveprogram som envisades med att ställa en massa frågor om boken var självbiografisk eller inte. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Att vara ärlig kan vara ganska krångligt.
- Du är väldigt analytisk.
- Överanalytisk menar du.
- Det sa jag inte.
- Men du tänkte. Du är verkligen inte på humör idag. Som coach är det ju meningen att du ska peppa mig!
- Jag tror att jag steg upp för tidigt.
- Jag också.
- Så, tillbaka till ditt problem. Du säger att du är trött på berättelsen.
- Fast det är nog inte sant. Jag är nog bara trött rent allmänt.
- Jaha ja.
- Och lite på berättelsen. Att skriva början är enklare, då är det inte lika mycket att ta hänsyn till. Nu måste jag tänka på om den scenen kan komma före den scenen och om man redan har berättat om en grej och måste följa upp det eller om man har fem scener på rad som handlar om samma person och jada jada.
- Låt det ta tid. Det är ju det här det handlar om, att komponera och klura. Jag föreslår att du skriver en timme till idag och sedan kan du lägga dig och läsa ett tag, kanske sova lite, du verkar behöva det.
- Tack detsamma.