Fick tillbaka hemtentan med ett godkänt och några snälla blyertsmarkeringar i marginalen. En avklarad, två kvar. Nu håller jag på att läsa texter om veganer, graffiti, datanördar och om dansbanornas demoraliserande effekt på ungdomen i slutet av 30-talet. Det känns betryggande att förstå att man har det som tradition att tvivla på varje ny generation men att det brukar ordna sig ändå till slut.
Det surrar i axlarna och jag har mystiska muskelryckningar längst med revbenen och över kinden. För mycket inplanerat igen, för många projekt, tankar och viljor som spretar åt olika håll. Dags att skala bort, minimera och öva mig i att säga tack men nej tack.
Folk försvinner och dör ifrån en, ibland har de funnits nära, ibland på längre håll. Förra veckan fick jag beskedet att en gammal arbetskamrat har tagit livet av sig. En äldre man med kolonilott, kammen i bakfickan och ett stort och vänligt, men oroligt, hjärta. På morgnarna var han alltid först på plats, hälsade mig godmorgon med en kopp nybryggt kaffe innan han satte sig för att ringa de sedvanliga samtalen. Till frisören på andra sidan gatan. Vännerna. Att han valde att ta sitt liv gör resten av oss på något sätt så delaktiga. Det finns en så hjärtskärande ensamhet i detta som gör det svårt att acceptera. Vart var vi alla?
- Oj då, nu börjar till och med plastblommorna tappa blad, tänkte jag innan jag genomskådade plasten och istället såg en, får man ändå säga, tålig växt som levt utan vatten i flera månader.
Kommer ut efter träningen och brottas ett tag med cykellampan på styret. Torkar bort det mesta av vätan från sadeln med ärmen, drar upp luvan på jackan och lyssnar till vattendropparna som faller mot tyget. Påminner mig själv om att jag måste komma ihåg att skruva fast stänkskärmen igen. Allt känns väldigt välbekant.
Bjöd fina gästen på pastaklumpar, en sås som hann dunsta bort, sockerkaksmassaker och Idol. En väldigt uppskattad kväll.
Grannpojken och jag åt sushi och gick sen på operan. Uppfann ett prasselfritt smågodissystem med hjälp av plastmuggar från toaletten och kunde obekymrat äta kolor och sura nappar medan Goya tappade hörseln och målade spanska inkvisitionen på scen - allt i en pampig inredning av en gigantisk camera obscura.
Insåg precis att jag inte bara var klar en dag i förväg med hemtentan utan två, eller egentligen tre eftersom jag mest ägnade morgonen åt att byta storlek på rubriken. Känslan av att vara ute i god tid är inte alls positiv, nu sitter jag istället och grunnar på vad tusan jag har gjort för fel.
Aldrig, aldrig, aldrig lämna saker i en varm ugn utan att först vrida upp äggklockan. Aldrig.
Aaaah! Första hemtentan är färdig. Till och med en dag i förtid vilket får mig att dra följande konklusioner:
1. Jag har varit flitig.
2. Jag har varit lat.
3. Jag har inte förstått frågorna.
4. Jag är smått genial.
Efter ett allvarligt samtal med min skolcoach (skrivcoachen vikarierar) så skrev jag en lista på femtio saker som gör mig glad. På första plats kom att skriva och på andra att röka. Väldigt otippat eftersom jag slutade röka för säkert tio år sedan.
Husmannen går och handlar mjölk med tjocksockar inuti sandalerna, mjukisbyxor, jacka och en tygpåse.
Har haft lördagsbesök som hade vett att röka i mitt kök, som packade upp mortel, kantareller och renskav ur ryggsäcken och skapade trivsel. Stearinljusen är fortfarande tända och disken lämnar jag till imorgon.
De senaste dagarna har jag varit student mer på allvar. Det började bra. Jag satt framför en uppslagen bok, bet tankfullt i pennan och stirrade ut i intet medan den ena låtsasbriljanta tanken efter den andra tog form. De mer problematiska biverkningarna kom när jag skulle börja få ner insikterna på papper. En akut treåringsrastlöshet bröt i full skala. Jag kokade så mycket kaffe att jag fick huvudvärk, gjorde armhävningar, bytte kläder, pratade länge med min spegelbild och fick för mig att jag skulle parfymera gardinerna.
Att skriva tenta betyder att jag börjar tvivla på min förmåga att förstå ord. Ibland bottnar jag men för det mesta har jag ingen aning. Efter ett tag börjar jag skriva saker som att "accentuera sin särprägel" och så fnissar jag lite åt det och gör några armhävningar till.
Och jag håller på att längta ihjäl mig efter att bli klar så jag kan sätta mig ner och skriva bok igen.
Läser om folklivsforskning och nostalgisk romantisering av det som var förr, om vad kategorier gör med oss och vad vi gör med kategorier. Har helgjobbat och tränat så att svetten rann och cyklade sedan hem i ett kompakt regn som blötte ner det som inte redan var blött. Funderar starkt på att ta ledigt hela februari och söka solen på annan ort.
Imorgon blir det konsert med Dudamel bakom taktpinnen och en Sarah Chang som håller i violinen. Beethoven, Mendelssohn och Nielsen. Jag ska knäppa händerna, luta mig tillbaka och fylla på.
Den lidande konstnären är en myt. Just nu (i motsats till igår) så har jag balans i tillvaron och får saker och ting gjorda. Fundrar på om det är att utmana ödet (och för all del min relation) genom att låta Husmannen klippa mig och därigenom lösa mitt ständigt återkommande frisörproblem? Kanske den perfekta frisören också är en myt?
Fönstren står vidöppna och släpper in varmblåsten. Radion spelar fortfarande P2 sedan skrivarpasset tidigare idag och Husmannen håller på att packa upp matvarorna till middagsmaten, en salig blandning av fläskfilé, halloumi, senap, hounung, kantareller och haricots verts. I morse sov jag längre än planerat och hade svårt för att samla tankarna när jag väl satte mig för att skriva, funderade på detta med att dela med sig, på studier och jobb.
Enligt sanitetsmaskinsdemonstratören* som var hemma hos oss igår kan man dö om man äter en tesked sängkvalsterbajs. Jag ville ändå inte köpa hans maskin utan sparar de fyrtiotusen kronorna till något roligare.
Efter demonstrationen ringde företaget upp och frågade vad jag var mest imponerad av. Spontant ville jag svara de aromatiska oljorna, men la band på mig och sa att jag tyckte om själva vattendelen.
*finare ord för dammsugsförsäljare
Och jag närmar mig ålderdomen med stormsteg. Nu har jag skaffat abonnemang på Konserthuset och igår var jag hela 45 minuter tidig till föreläsningen.
Veckans uppiggningsförsök har fungerat bra. Jag har gjort allt som jag planerat förutom att elda.
Det blev bio och ett samtal om kopplingen mellan buddism och kognitiv terapi. I samma veva blev jag påmind om att livet är föränderligt och att ingenting är konstant. (För mig är det en befriande tanke som gör det lättare för mig att uppskatta det jag har och att kunna acceptera förändringar.) Veckan fortsatte med en middagsgäst som jag liksom vill ge allt vackert här i världen. Sen var det träning och arbete och blanketter och registrering på studentkåren. Jag lånade en bok på norska och bestämde mig till sist för att ta en paus från mitt prestigefyllda extraarbete. Ett svårt men förhoppningsvis bra beslut. Igår började skolan med en meterlång litteraturlista och en lektor som talade insiktsfullt om människans inre strävan efter konsensus istället för konflikt.
Under veckan som kommer ska jag gå på bio, få besök, träna, jobba, skriva, städa, bli student, shoppa, elda, organisera och få sängleverans. Tänkte att det kan vara en bra taktik att mota håglösheten i grind med hjälp av aktiviteter. Fungerar inte detta ska jag ta Ömalms råd på allvar och börja golfa.
Stadsvandring med Husmannen.
Simpsons.
Sömn.
Solig pratstund med C.
Skön musik.
Skrivflyt.
Glassss.
Sedan i måndags har jag varit ledig och lagt pussel och zappat några timmar för mycket mellan tevekanalerna. Det har inte direkt hjälpt mot den här håglösheten som gjort sig hemmastad i mig. Igår bestämde jag mig för att vädra i tankarna. Jag la ut en filt på gården och blundade mot solen medan jag lyssnade på gamla avsnitt av sommarpratarna i P1 och skrev listor på vad som skulle göra mig glad igen.
Har haft en konflikt som har legat över mig i flera dagar och lämnat avtryck. Har försökt att arbeta men utan att riktigt kunna koncentrera mig några längre perioder. I de korta pauserna dyker ledsamheten upp som något trött och ömt. Ingenting här i livet är konstant och motgångar hör också till, obekväma dagar när ingenting känns roligt. Sen gäller det att inte fastna. Tips på hur man gör sig glad igen?
Lampan över diskbänken står tänd bakom ryggen och disken håller på att torka i stället. Jag provar hur det är att sitta i köket och skriva. Fönstren ut mot gården står på vid gavel och hade det inte varit för sockerkakan som samtidigt håller på att gräddas i ugnen hade det kanske blivit för svalt. Radion spelar drivande klassisk musik medan vinden friskar i och långsamt föser gardinerna inåt rummet. Jag har en känsla av undantag, av att vara i någon annans liv. Fiolstråkarna studsar ilsket över strängarna, en mjuk oboe bryter av medan pianospelet förflyttar sig från det låga registret till det ljusa.
På ett födelsedagskalas jag var på nyligen berättade jag för ett äldre par att jag skriver. Att jag jobbade på en bok sedan februari och att jag trodde mig ha kommit en bra bit med texten.
De skrattade och sa att jag skulle räkna med att det tar minst två, tre år att få något färdigt. Två, tre år, en inte alls orimlig eller främmande tanke men just nu går det segt att skriva och jag funderar på hur jag ska lyckas bibehålla tron på sig själv och det jag skriver så länge? Hur klarar man att stå emot alla förväntningar som långsamt byggs upp parallellt med att berättelsen tar form?
Drömmer om att Husmannen försöker strypa mig, att jag har börjat snusa igen och att jag blir attackerad av ettriga rådjur.
Ja, ni fattar.
Som alltid blev det sol efter regn och sedan blev det regn efter sol och sedan blev det molnigt. Känns som om jag skulle behöva stå och långkoka, puttra på för mig själv med locket på i några månader. Gick hem tidigare från jobbet med stressade axlar och oroligt inre. Hösten närmar sig och jag behöver ta en del beslut om vart jag ska lägga min energi och vilka aktiviteter jag måste välja bort.
Nu ska jag gå och se på Top Model 3, Projekt runway eller något annat hiskligt. prata med kusinen i rekordlånga sex timmar.
Drar upp persiennerna och kan konstatera att asfalten är svart idag igen och himlen jämngrå. Ligger kvar i sängen någon timme extra, lyssnar på bilarna som då och då kör förbi utanför sovrumsfönstret och grannen med hunden som hostar, vänder sida i boken och löser sedan sudoku tills jag somnar om. Stiger upp för att koka kaffe och hinner skriva en timme innan det är dags att gå och jobba.
