Den långa vägen från vitt till blått

Jag tycker om att dra loss solbränd hud från ryggar. Steget därifrån till att börja pilla bort gammal färg från köksbordet var inte särskilt långt. Med en nål gick det att rista in fina mönster under tiden som man åt frukost och lyssnade på radio.

När jag började hitta färgflagor i brödet och i salladsskålen var det dags att inse att situationen inte längre var hållbar.

Själva skrapmomentet, det vill säga det riktiga färgrenskrapningsmomentet med värmepistol och skrapa, spred ut sig över en tidsrymd på omkring fem månader. Till slut bar grannarna in bordet från garaget och ställde det i hallen. En tyst demonstration att nu får det räcka. Nåja. Efter det fick bordet stå och mogna i sovrummet i ytterligare månader.

Sedan köpte jag färg.
Tre veckor senare kompletterade jag med en pensel.
Igår målades det första lagret medan jag filosoferade om det var en teknisk omöjlighet att måla utan att få en fläck på golvet/strumporna/byxfållen.

Var sak har sin tid.

-