Att bli klippt
Fick ett infall och gick och klippte mig på en sån där lokal frisersalong med fyndigt namn. Tänkte att det vore ju bra med en salong i ens direkta närhet och så var det drop-in och mitt hår började bli svårkammat.
Inne i salongen var det tomt. Frisörskan satt framför datorn och det var med stor motvilja som hon vände sig mot mig med ett: Ja?
- Jag skulle vilja klippa mig.
- Bra.
Hon gjorde en svepande rörelse med handen.
- Kan man betala med kort, frågade jag.
- Bara kontant, sa hon.
- Vad kostar det?
- Hundrasjuttio.
- Men där ute stod det...
- Nu hundrasjuttio. Bra?
- Bra, sa jag och visade hur jag ville ha det klippt.
- Två centimeter kortare? frågade hon.
- Lite mer kanske, det var några månader sedan.
- Tre centimeter? Bra?
- Bra.
Klippningen var över på tio minuter och minst en decimeter försvann.
- Bra?
- Bra.
En upplevelse så gott som någon. Förmodligen har jag varit och klippt mig hos någon obskyr maffia som använder salongen som täckmantel. Sökandet efter Den Rätta Frisören går vidare.
8 kommentarer:
Bilder! Bilder! Bilder!
;)
På den tillknäppta frisören eller mina stackars lockar, övergivna och besudlade på det kalla golvet....
:)
Båda delarna tack!
hahaha! så jävla sjukt! myth come true..men blev du fin eller ful?
Inte så att jag måste gömma mig bakom en mössa, men inte direkt bedårande heller :)
Inte för att jag kanske borde skylta med min otrohet men när ja läste detta kom ja på en annan skoj blogg, tredje försöket" innehhåller också en spännande klippningshistoria:-)
Funderar på om kanske en länk kan passa bra som komplement till min förra kommentar!
http://frankswildyears.blogg.se/
Haha, du är rolig du :)
Och ett bra bloggtips! Kalle och jag verkar ha samma inställning till frisörer.
"Hon talte om ditten och datten och frågade hur hon skulle klippa här och om det var bra där.
Jag vet inte, jag är inte frisör!"
Skicka en kommentar