Städmartyr

Hade en städdiskussion igår.
Ångrar mig lite.

Det är så lätt att känna sig småsint och självisk: "Men jag har minsann... och du har inte... och jag har då alltid... och du har du aldrig..."

Särskilt när Husmannen i huvudsak är väldigt generös person. Själv har jag tydliga bitterhetsanlag. En sådan som räknar disktillfällen men glömmer att jag fått mixade apelsiner nästan varje morgon.

När jag var liten var det så. Mycket städtjafs. Tröttsamt städtjafs. Om vem som... och vem som inte...

Mitt, och terapeutens, förslag var att dela upp hushållsarbetet:
Jag handlar och lagar mat. Han diskar. Jag dammsuger och skurar, (när vi någon gång köper en skurmopp). Han tvättar.
Så slipper man räkna. Har ansvar för sitt eget område.

Vi kan väl försöka. Sa han. Med arbetsindelning.
Känns ändå inte bra. Tycker jag och önskar jag kunde vara mer lättsam.

*