Ullared ett overkligt köpcentra

En gång tidigare har jag varit i Ullared. Då var det vintertid och allt var upplyst och svävade likt tomtens leksaksfabrik. Brus och glitter. Parkerade bussar. Människormyller och bilar med flackande strålkastare som snurrade runt på parkeringen i hopp om att hitta en plats. Jäktade på inväg och saligt leende på väg därifrån.

Den här gången var det sol och blåsigt.

Jag inledde med att köra över en dams hälsena med den ovant stora kundvagnen. Fick en iskall blick innan jag började med shoppandet: schampo, balsam, tvättmedel och annat förbrukningsbart och nödvändigt ont.

Vid klädavdelningen blev jag yr. Alla dessa tusentals galgar som rasslar på sina ställ. Tokfokuserad stelstirriga handlare som kör på varandra, fastnar i gångarna med sina överfulla vagnar och vägrar flytta på sig. Här gäller det att gå in i något slags inre lugn, att vara brutal men stabil och att ha kvar förmågan att le avväpnande.

För att vila blicken köpte jag mig en kaffe. Funderade och iakttog.

Mest stolt är jag över att jag inte hamnade i samma papgegoj-liknande eufori som förra gången: "Å, vad billigt. Har ni sett vad billigt! Oj, titta här. Kostar i princip ingenting alls." Är också stolt över att jag inte har en dragning till kvävkande keramikgrodor att ha i trädgården. Att jag inte lika lätt hamnar i konsumtionsextas. Att jag kunde kontrollera mig aningen bättre än väninnan.

Två kassar blev det för min del. Spel, ett fat, smörgåsbrickor, godis och tandkräm. Jag är nöjd. Ullared är bra. Så där en gång per år.

*