Dramatique

Bråkade med Tjejgänget förra onsdagen.
Trodde intrigernas tider var förbi. Tydligen inte. En av de andra kände sig påhoppad och började hoppa tillbaka och sedan blev alla ledsna och ilskna och startade med smutskastningskampanjer och försvarstal.

Skitprat bakom andras ryggar är aldrig bra. Det drabbar alltid en själv på något vis. Genom dåligt samvete, genom att man känner att man måste undvika, genom att man förlorar respekten för sig själv och för andra.

Ikväll har jag tänkt att föreslå uppehåll med Tjejerna. Föreslå att vi slutar träffas ett tag. I alla fall på regelbunden basis. Rensa ut bland sådant som tar mer än det ger.

Terapeuten har övat mig i att ta kritik.

Kritiker: Margit du är så självisk!
Margit: (tänker: Har jag varit självisk någon gång?) Ja, det kan stämma.

Typ.

Lite som ju-jutsu. Att inte slå tillbaka, utan följa med och använda så lite motstyrka som möjligt.

Kanske fungerar.

Får sällan direkt kritik. Kan bero på att jag är (1) redan perfekt (2) alldeles för rädd för kritik och därför gör allt jag kan för att undvika dylika obehag (3) ... redan är perfekt.


Nästan spännande. Får man säga så? Som ett nytt såpa-avsnitt. Hur ska det bli? Ska vi slita håret av varandra? Gråta och be om ursäkt. Springa åt olika håll och aldrig mer byta ett ord.