Ja fy tusan....

Är ju egentligen ingen morgonmänniska.

Vaknade halv sex av att (1) väckarfunktionen på min mobil slog igång (2) Husmannens mobil började tjuta som ett brandalarm (3) radion började mumla om Iran och att USA planerar ett anfall (usch), Oskarsgalan och Al Gore, abort och trångsynta kyrkliga herrar.

Husmannen skulle stiga upp för att börja sin första arbetsdag idag. (Redan igår började han konspirera att han skulle upp vid halv fem. Bah! Nån måtta!)

I alla fall så vaknade jag också när han klev upp. (Ett ytterligare säkert tecken på vuxenhet. Adjö sköna sovmorgnar, adjö!)

Jag: Stackars dig som måste stiga upp.
Han: Jag får skylla mig själv. Det var jag som sökte jobb.

Han duschade.
Jag var kissnödig.

Knack knack knack.
Han: Ja?
Jag: Får jag komma in? Måste kissa.
Han: Måste du titta?
Jag: Nej kissa.
Han: Um-hum.

Sedan blev det en ganska trevlig morgon. Han frågade om jag hade tänkt att mixa ihop en fruktdrink. Jag muttrade nej. Men föll till föga.

En myspys gulledutt morgon (värdig en Oskar) med softat ljus, mörkt ute och händerna runt en värmande kaffekopp, (mitt eget goda kaffe istället för jobbkaffet), P1- pladder, vika lite tvätt och blogga.

Skulle bara varit ute och sprungit en mil så hade idyllen varit ultimat. Ja fy tusan. Det går utför...

Gäsp.

Fast nu ser jag att det slask-snöar. Det är o-idylliskt.